Oppidanen

Jag sitter och kopplar av lite grann. Ludwig van Beethovens vackra och smått dramatiska symfonier sprudlar ut genom högtalarna och jag funderar lite på om han kallades för Ludde som barn? Jag vet inte riktigt vad som har hänt men jag har börjat lyssna väldigt mycket på klassisk musik. Dem gamla rävarna som Bach, Chopin och Mozart kunde sina saker.

Jag sprang några kilometer tidigare ikväll. Innan jag kommer fram till själva rundan som jag brukar springa är jag tvungen att ta mig förbi alla dessa provocerande "hinder", som jag kallar dem.
För det första har vi trafiken, dessa äckliga bilar och bussar som inte alls respekterar oss motionärer. Vi har också alla dessa blickar som jag inte riktigt kan tolka. Dom uppenbarar sig i en blandning av någon sorts negativ nyfikenhet. Man kan läsa av deras blickar som om dom tänker att det är första gången dom ser en människa springa.
Jag är kanske den enda människan i världen som tänker såhär. Om så är fallet är det mig det är fel på. Jag har kanske en otroligt ful och avig springstil som gör att folk inte kan sluta titta. Dom skrattar kanske inombords samtidigt som dom tänker att det där var den fulaste och mest idiotiska springstil jag någonsin skådat. Jag hoppas verkligen inte det är så. Ska be någon filma mig när jag springer, bara för att kontrollera och få veta sanningen.

I alla fall. När jag väl har tagit mig förbi dessa hinder är jag framme vid min checkpoint. Yes, lättnad. I made it! Man springer in bland stigarna i skogen och njuter av att slippa nyfikna tanter och fulla busschaufförer. Nu finns det endast två olika slags ljud. Mitt eviga flås och dom härliga sångerna som fåglarna utgör. Jag tror att dom kör någon slags idol-audition där inne bland granarna.
Skogen, vilket ställe.

Word of Wisdom: ANDROGYNER - ursprungligen tvåkönade forntida varelser med fyra armar, fyra ben och två huvuden. De förflyttade sig genom att hjula med stor hastighet.