Oppidanen

Vad kan jag säga. Fredagsmys? Kanske lite. Ni då? Säkert ute och lever rövare. Lönehelg och allt. Nä, här sitter jag och kollar på någon slags danstävling på tv4. Tror det heter Let´s Dansk eller något sånt. Spännande!

Jag ser ut genom fönstret och se där, det snöar! Jag blir otroligt extralherad och tänker att nu är det inte långt kvar till jul! Nu ska det byggas snögubbar och snölyktor som aldrig förr. Visst, det är 10 månader kvar till julafton men ändå, julkänslan kommer tidigt i år! Kanske är det ett tecken på att jag ska planera julen mer noggrant detta året. Jag åker kanske till och med in till stan senare idag för att påbörja inköp av julklappar? Ja, så får det bli.
Måste hitta en fin gran också. En gran som inte barrar. Jag får vattna den med omsorg och lägga sockerbitar i vattnet som farsan gjorde för i tiden. "Granen håller sig oppe och behåller sin fina gröna färg längre", sa han belåtet.

Skinkan väntar jag med ett par veckor men när jag väl köper den ska det vara en stor och saftig jäkel. Det lär vara för tidigt att tillaga den så jag får helt enkelt frysa in den. Har dock en liten frys vilket helt enkelt medför att jag får köpa en större. Det blir fint, det.

Nu ger jag mig ut i skogen med yxan. Här ska det huggas en gran!

Klockan ringer och jag går motvilligt upp. Huvudvärk och ångest. Jag säger "oj oj" och går till toaletten. Tvättar av mig skammen med iskallt vatten. Född på nytt. Jag går ut i köket där du sitter och med din bittra uppsyn. Jag säger god morgon men får inget svar. Du tittar på mig med den där blicken som gör mig rädd. Jag sätter mig ner och frågar om dagens tidning kommit än. "Det är söndag, du vet mycket väl att vi inte får någon tidning på söndagar", svarar du. "Just det", säger jag och reser mig upp. Du tar tag i min arm innan jag hinner gå och frågar vad jag sysslar med. "Vart var du igår", frågar du skrikandes. Jag väljer att vara tyst. Orkar inte med den här diskussionen igen. Det är inte värt det. Jag sliter mig ur hennes tafattiga grepp och går mot ytterdörren. Du följer efter mig med bestämda steg för att konfrontera mig men jag ignorerar dig. Du har svikit och förnedrat mig allt för många gånger.
Jag går ut och slänger igen dörren hårt. Tavlan som vi har i hallen faller ner på det hårda golvet, tavlan på dig och mig som togs på vår bröllopsdag. Glassplitter och ett avslut. Där hände det.

Igår var jag på lägenhetsvisning i Solna. Jag ser alltid till att vara ute i god tid som den tidspessimist jag är. Igår var jag ute i alldeles för god tid, som så många gånger förr. Visningen skulle äga rum klockan 17:00 och jag anlände till Solna Centrum 16:10. "Jaha, och nu då?", tänkte jag när jag insåg mitt förödande misstag. Jag bestämde mig för att gå in på ett café och köpa mig en kopp kaffe för att fördriva tiden. Det är något speciellt med att sätta sig på ett café själv. Sorgligt på något vis, kan jag tycka. Folk satt och skrattade och pratade med sina vänner och där satt jag, enstöringen med sin lilla kaffekopp. Jag tog upp mobilen och mitt anteckningsblock då och då. Allt för att se upptagen ut. "Jag har gått hit själv för att sitta och jobba i lugn och ro".

Servitrisen kom fram två gånger till mig. Första gången ville hon upplysa mig om att det fanns nybakta kakor att köpa. Precis som att jag var efterbliven och inte FÖRSTOD att man KAN köpa kakor på ett café!

"Det är bra, tack", sa jag vänligt och hon svarade - "Är det säkert, det?"

Såg jag så ensam ut att en kaka kanske skulle "muntra upp mig"?

Andra gången kom hon fram och sa att det var gratis påfyllning av kaffe. Jag tackade och hon log åt mig på ett märkligt sätt.

Jag ska i fortsättningen undvika att sätta mig på ett café alldeles själv. Det var obehagligt och konstigt.

För några månader sen sade jag upp mitt bredband hos Tre men dom vägrar ta det på allvar. Jag får fortfarande räkningar som tydligen måste betalas och jag är mycket nära att skicka iväg ett hotfullt mail.

Kanske något i den här stilen;

Dear TRE,

I have noticed that you have not removed me from your system and I must say that I find it a bit troublesome. I have resigned my membership but I still get bills! Perhaps we have a problem in understanding each other. I have tried to be clear, but now allow me to be crystal clear:

After all these unnecessary bills you owe me 1 million US dollars. They are mine, I want them back and I want them now. Let me remind you that I am not the kind of person you would want as an enemy. I know every crazy crack nigger with a knife from here to Denmark. I know people so evil and flipped out that you would be suprised for a long time if you met one of them.

I know people with weapons.

And I promise you this: If I don't get my money I will hunt you down and you will run and run and run, but I will find you, I always do, and when I do I will cut you like a fish!

You hear me? Like a fish!

Please stay in touch

All the best

Daniel

Jag står i den långa kön till bankomaten. Jag är stressad men vill inte få utbrott. Inte här, inte nu. Gubben längst fram tar god tid på sig. Han för sakta in kortet i maskinen och häpnar därefter hur lätt det är nu för tiden. Teknikens utveckling som han varit med och betraktat i så många år. Han kommer till steget där han ska slå in sin pinkod. Dessa fyra siffror som han så noga måste dölja. Han tittar bak och säkerhetsställer att ingen ser. När han har scannat av sin area slår han in sin kod men trycker fel ett par gånger. Han kisar mot displayen och säger "det var då självaste.."
Han vänder sig om och ler mot sin ofrivilliga publik som stönar och pustar hej vilt. Han gör det med glimten i ögat som att ingen annan har något bättre för sig än att stå där och vänta. "Visst, jag är gammal men det är något fel på den här förbannade apparaten", muttrar han och vänder sig sedan om igen för att återigen försöka med denna fantastiska uppgift. Han lyckas tillslut slå rätt pinkod och en liten lättnad infinner sig hos människorna i kön. Pengarna kommer ut och han blir lyrisk. "Sådär ja, nu ska vi se", säger han och tar kvittot. Bra, nu kan han gå men han väljer att inte göra det. Mannen måste stå kvar och läsa vad som står på det där kvittot. Hur mycket pengar tog han ut egentligen och hur mycket pengar har han kvar?! Han måste få veta detta omedelbart! Att flytta sig 2 meter åt sidan och fortsätta analysera på ny position är inte relevant.

Bara en liten skitsak men ack så irriterande ändå.

Jag sparar mustasch. Roligt va? Det är en såndär grej som dom flesta killar vill göra nån gång. Det är intressant. Jag kan inte säga att min mustasch är den mest gedigna ännu men jag har stora förhoppningar om att den ska växa ut fint. Det är något speciellt med mustasch. Jag kopplar det till diktatorer. Alla dom stora diktatorerna hade mustasch och dom såg alla lika onda ut. Frågan är då, ser jag ut som en ond diktator?



Jag ser ganska ond ut här om jag får säga det själv. Dock beror det kanske inte på mustaschen. Min blick utstrålar inte glädje och godhet precis. Men ändå, vilken otrolig mustasch!

På tal om detta ansiktsuttryck. Bilden som jag har i mitt pass ser ungefär ut såhär. Jag ser ut som en terrorist som är kapabel till att göra vad som helst. Jag har inte haft några problem att komma igenom tullarna än men blickarna jag får av vakter är inte att leka med. Jag är ett primärt objekt som ska övervakas. Minsta lilla rörelse som kan misstolkas som ett hot är en börda för mig. Jag måste vara på min vakt och noga tänka igenom situationer innan jag handlar. Jag låter mig aldrig luras och jag vet vad dom säger om mig.

"Ledningscentralen, kom. Vi har en misstänkt terrorist med mustasch. Begär tillåtelse att skjuta, kom."

Det dom inte vet är att jag alltid har skyddsväst på mig! HAHA! Vad sa ni nu då?!

SÅ-OTROLIGT-ÄGDA!

Tänk dig att man ligger och sover men plötsligt vaknar av ett fruktansvärt oljud. Någon skriker och det är utan dess like! Man blir rädd men ändå nyfiken, såklart. Man tar sig upp ur sängen och kisar mot klockan. Man tror sig uppfatta tiden men glömmer bort den lika snabbt. Ljudet kommer från köket där dörren är stängd. Man knackar och plötsligt svarar någon.

-Ja, hallå?
-Vem där?
-Hurså?
-Vadå hurså? Vad skriker du om?
-Jag brände mig på plattan när jag skulle steka ägg.
-Vem är du då?
-Det är ointressant.
-Det är intressant i högsta grad ska jag tala om för dig! VEM ÄR DU OCH VAD GÖR DU I MITT KÖK?
-Jag steker ägg.
-DU SA DET MEN VEM ÄR DU FRÄMLING?!
-Jag är döden.
-Jaha, okej.
-Nöjd?
-Ja. Godnatt.
-Godnatt.
-Och du, sätt på fläkten. Det luktar bränt ägg i hela lägenheten.
-Det ska jag göra. Ursäkta.
-Det är lungt, godnatt då.
-Godnatt.

En rolig tanke bara. Jag gillar otippade händelser och konversationer.

Precis kommit hem från jobbet. Som alltid dricker jag mitt eftermiddagskaffe och ur högtalarna spelas lugna låtar av Beethoven. Detta är den bästa stunden på dagen. Efter att ha koncentrerat hjärnan hela dagen och konstant varit social och trevlig mot människor är detta underbart. Att sitta här och bara vara. Jag vet att jag måste ta vara på denna stunden eftersom jag har svårt att koppla av. När klockan närmar sig sex-sju blir jag alltid rastlös. Det resulterar oftast i promenad, löpning eller gym. Har även börjat simma på kvällarna. Har alltid underskattat simning men har ändrat uppfattning totalt. Känslan efteråt är extraordinär. Den sköna känslan av utmattning i varje liten muskel är fantastisk.

Jag gick en runda igår efter att ha varit på Erikdalsbadet. Jag gick längst skanstullsbron och vände tillbaka samma väg när jag kommit till Globen. Jag stannade på bron och såg ut över vattnet och längtade till sommaren. Jämförde min syn med bilder jag tog förra sensommaren. Jag är svensk, därför klagar jag.





Ge mig sommar ty jag är trött på snö, regn och kyla.