Oppidanen

Klockan ringer och jag går motvilligt upp. Huvudvärk och ångest. Jag säger "oj oj" och går till toaletten. Tvättar av mig skammen med iskallt vatten. Född på nytt. Jag går ut i köket där du sitter och med din bittra uppsyn. Jag säger god morgon men får inget svar. Du tittar på mig med den där blicken som gör mig rädd. Jag sätter mig ner och frågar om dagens tidning kommit än. "Det är söndag, du vet mycket väl att vi inte får någon tidning på söndagar", svarar du. "Just det", säger jag och reser mig upp. Du tar tag i min arm innan jag hinner gå och frågar vad jag sysslar med. "Vart var du igår", frågar du skrikandes. Jag väljer att vara tyst. Orkar inte med den här diskussionen igen. Det är inte värt det. Jag sliter mig ur hennes tafattiga grepp och går mot ytterdörren. Du följer efter mig med bestämda steg för att konfrontera mig men jag ignorerar dig. Du har svikit och förnedrat mig allt för många gånger.
Jag går ut och slänger igen dörren hårt. Tavlan som vi har i hallen faller ner på det hårda golvet, tavlan på dig och mig som togs på vår bröllopsdag. Glassplitter och ett avslut. Där hände det.