Oppidanen

Hej bloggen! Åh vad jag har saknat dig! Ehm, vad har jag gjort ida rå? Hm, JO! Jag var på NK! Köpte as fina klackskor och ett fint linne! GAH! Såhär vare, jag stod i butiken och var ganska sur. Min kompis Bettan hittade massa saker och jag var typ avis på henne. Stod och surade i ett hörn liksom. Hon är så ful min kompis, ingen riktig vän alls. Iaf, när jag väl hittade linnet kom hon fram till mig och sa att "DET HÄR SKA JAG HA BITCH!" EH? Jag bara "NÄ DET SKA DU INTE!" hon bara: "JO!!!". Jag blev as ledsen och gick ut från butiken. Jag gick sedan in på HM och hittade mitt linne. Blev as glad! CRAWINGS! GAH! GE-MIG-NU! Sen när jag kom ut på gatan sköt jag mig själv i huvudet så blodet sprutade!

Hihi okey bloggen. Hörsch ikväll!

PUSS!

Oj vad jag var dyster igår. Mår bättre idag. Det är fredag och snart helg. Det är en perfekt fredag dessutom, jag börjar sent och har haft lite kavalitétstid på morgontvisten. Man ska vara glad!

God morgon vänner!

Vad hände med världen? När blev det vardag att vara rädd för döden? Vad hände med tryggheten? Man kan inte flyga eller ens åka tunnelbana utan att tänka tanken att något kanske kan hända.

Ser på nyheterna om terrordådet i Ryssland. Människor är på väg till sina terminaler. En mor ska flyga hem till sin familj. Hon är glad, lycklig och förväntansfull. Plöstligt finns hon inte mer. En sjuk människa utan dess like bestämmer sig för att spränga sig själv och samtidigt utplåna andras liv. Det enda som kvarstår är ett mörkt moln av katastrof och förödelse. Jag blir alldeles kall och mörk inombords när jag tänker på detta.

Dagen efter dådet i Stockholm vaknar Sverige upp i chock. Det har plötsligt hänt oss. Jag åkte tunnelbana dagen efter med dödsångest. Tänker att någon när som helst kan ställa sig upp och smälla av en bomb. Jag har aldrig sett sådana kalla och ängsliga blickar som jag gjorde när jag satt i den vagnen den morgonen. Människor tittade ut genom fönstret mot tomma intet, rädda och frågandes.

Man kan inte undgå att tänka på döden dessa tider. Det är omöjligt. Man läser om det varje dag. Folk blir inmatade med död men vågar inte tala om det. Faktum är, och detta är jag säker på, det kommer bli värre. Sverige är med i ett krig. Vi ska alltid vara så neutrala utåt men faktum är att vi förlorar soldater i sjuktlossningar. Vi skjuter mot människor och vi är i ett land som inte vill ha oss där. Jag kan inte säga att jag är emot våran vistelse där nere, jag tror vi behövs på något sätt. Vi ger trygghet åt folket som är lika rädda som oss. Dock är det tragiskt att Sverige inte tar mer ställning. Vi går dit USA pekar. Vi är hundar som tar smällen när husse gör fel. Men framförallt, enligt poliker är vi inte med i ett krig. Nej, vi är endast där som en hjälpande hand. Vi dör i strid och sjukter människor. "I hjälpande hand."

Glädjen i vårt samhälle försvann för länge sen. Det finns alldeles för många sjuka människor i denna värld och det är äckligt hur moral och etik försvinner.

Hallå där people! Mår ni bra där ute? Har ni ätit ordentligt idag? Nä, jag tänkte väl det. Inte jag heller. Men vet ni vad? Jag ska utomlands på måndag! Ska bli skönt att lämna det kalla och mörka landet ett tag. Det är visserligen inom jobbet men ändå, va?
Jag förstår, ni undrar såklart vart jag ska åka och det ska jag allt ta och berätta för er! Jag ska åka till Helsingfors, Finland! Jag har aldrig varit där och nu vill jag veta allt av er som varit där! Hur är stränderna och vart går man om man vill ha en riktigt god middag? Hur varmt är det där såhär års? 25-30 grader? Tell me everything!

GAH! Jubel! Jag ska till.. Finland!

Ser ni vilken nostalgi? Hittade denna miniräknaren på jobbet och blev otroligt extralherad! En TI-106! Jag hade en sådan miniräknare när jag gick på lågstadiet. Det var min kära ägodel som jag knapprade på varje lektion. Kul!



Denna vackra bild tog jag idag när jag och en kollega var i Bålstad och jobbade. Såhär löd konversationen innan bilden togs:

Mathias: Se där, vad fint!
Jag: Ja verkligen. Sol och allt.
M: Ja, det var länge sen man såg solen sådär fint vid horrisonten.
Jag: Man kanske ska ta en bild. Det är ju fint.
M: Ja, vänta tills mannen där borta har gått förbi bara.
Jag: Varför?
M: Han lär väl tro att vi är bögar. Två män som står här och tittar på en solnedgång.
Jag: Du har rätt.
M. Okej, bra. Nu går han. Ta en bild så drar vi sen.

Jag går ofta kvällspromenader. Har kommit fram till att det är skönare att vandra i kyla. Den sköna känslan att klä sig ordentligt och låta ansiktet ta den uppfriskande kylan, det är fint. Det är en viss charm med den stickande kylan på kinderna, inte sant? Man går i takt med musiken och man sjunker sakta men säkert in i sin egensinninga dvala. Man influeras och går bestämt framåt som att man vore på väg till något mycket viktigt. Blicken fästs långt bort och man går, går och går. Man har ett livsviktigt uppdrag och man är programmerad att slutföra det. Det gäller liv och död! Ingen kan ta det ifrån dig. Jag skulle inte ens stanna om självaste Adolf Hitler skulle uppstå framför mig, se på mig och fråga vart närmaste ICA låg. "Ledsen Adolf, hinner inte."

Det skulle dock vara ett störande moment och det skulle möjligen få mig ur balans. Tänker på den förundran som skulle uppstå bland människor i affären när Hitler kommer in. Folk skulle häpna och viska till varandra - "Hade ingen aning om att Hitler handlade på ICA.."

Tänkte dela med mig av en komisk konversation som jag deltog i för några veckor sen. Jag fick ett samtal av en otroligt stressad och förvirrad kund som talade väldigt snabbt och osammanhängande. Poängen är den att jag hade svårt att lokalisera hans dialekt då det lät som en blandning av skånska och danska.
Låt oss säga att han hette Kurre då jag faktiskt inte minns vad han hette. Eller rättare sagt, hörde.

Kurre: Ja hallåeee! Mitt namn äaer mummel mummel och jag ringer från SATS i mummel mummel.
Jag: Hejsan! Ursäkta, men vem var det sa du?
Kurre: Mummel mummel.. Jo du, vi har pråoobleem med en dator häer mummel mummel mummel.

Någonstans här får jag bara en känsla av att han är dansk så jag säger:

Jag: Du får ursäkta, men kan du tala lite långsammare. Jag är väldigt dålig på att förstå danska.
*Tystnad*
Kurre: Jaooohaa men jag aer inte fråon Dannmarrk. Jag äaerr från Malmoe.
Jag: Jaha, ursäkta!

Lite pinsamt va? Till slut löste det sig och vi sa farväl.

Slutade tidigt idag, vilket var skönt. Suttit i möten här och där. Mest med projektgruppen där vi har diskuterat ekonomi och kundtjänst. Det är mycket intressant att vara med på dessa möten. Det finns många hemligheter ska ni veta, där allt handlar om pengar.

Det har dock inte varit min dag. Inget speciellt men ni vet hur det kan vara. Man är glad och framåt på utsidan men innerst inne vill man bara gå hem och bara vara. Man måste få vara för sig själv ibland. På jobbet träffar jag kunder hela tiden och jag pratar i telefon stup i kvarten. Det är roligt, såklart. Men ändå, ibland vill man bara skrika "NEJ!"

Tänker att det vore skönt att resa iväg och bojkotta alla sociala medel. Vara borta i en månad eller så. Jag skulle hyra ett litet hus någonstans. Jag skulle gå upp tidigt och sätta mig på balkongen med den vackra havsutsikten. Sitta där, ta en snus med morgonkaffet och bara vänta på solen. Se den sakta stiga för att till slut möta min blick.

På kvällarna skulle jag klä upp mig för att sedan gå ut bland människor. Likt en flanör skulle jag vandra omkring utan kopplingar eller åsikter. Skulle gå till en lugn bar och sätta mig i ett hörn. Smutta på en whiskey och betrakta min lugna omgivning för att sedan vandra mot havet. Den natten skulle jag sova där under bar himmel. Känslan av frihet under en stjärnhimmel. Det skulle smaka det.

Men, här och nu. Verklighet. Utanför fönstret är det grått och mörkt och jag tänker att detta vädret är avskyvärt. Jag får motivation att verkligen realisera min resa en vacker dag.

Så får det bli.

Har varit på ett företag och inventerat idag och nu sitter jag här och försöker fixa smeten. Ingenting stämmer, absolut ingenting! "Du får sätta dig ner och kolla igenom vad som skall göras, det fixar du." Visst fixar jag det, någon har gjort massvis med fel och nu ska jag reda ut detta. Ska sammanfoga allt och sedan skicka ett telegram och utdela domen. "Kejsaren av inventeringen dömer härmed dig till 100 års slavarbete. Här ska det byggas pyramider!".

Ett annat problem. Mina ögonfransar är totalt ur funktion. Dom sticker inåt och därför går jag runt som en dåre och kisar. Folk ger mig blickar som att jag vore en mycket ond man. Jag rycker bort några irriterande strå från ögonfransarna då och då. Är det bra att göra så? Växer ögonfransar ut igen? Någon som vet? Har alltid undrat det!

Aufwiederhören!

Har inget att säga egentligen. Sitter och dricker whiskey och grimaserar illa. Jag slår ner glaset i bordet och skriker - "NEIN! ICH WERF EIN LICHT IN MEIN GESICHT!!"

Inte för att det är relaterat till smaken på whiskeyn. Det relaterar överhuvudtaget inte till något som jag gör för stunden. Men just känslan, ni vet. Att skälla eller jämra sig sådär lagom högljutt på tyska. Det är fint det.
Ikväll blir det utgång och snart får vi gäster. Farbror Leinad ska göra sig i ordning.

Guten Abend Freunde!

Härligt med fredag och helg! Det har varit en lugn vecka på jobbet, skönt med mjukstart med tanke på alla projekt som drar igång nästa vecka. I onsdags var jag på Hard Hat Media, ett produktionsbolag som ägs av Calle Schulman och Mats Dicklén. Jag var där och satte upp deras nätverk. Träffade Calle och vilken skön lirare det är ändå. Det var mycket trevligt och spännande och han var mycket nöjd när jobbet var klart. Succé!

Helgen är ganska fullbokad. Ikväll ska jag på bio och se The Town. Den verkar bra! Imorgon är det utgång som gäller, igen. Var ute i onsdags också, en galen kväll på många sätt och vis. Morgondagen blir bra. Fint!

Nu återstår bara för mig att säga trevlig helg!



Och som så många gånger förr, KAFFESKÅL!!

Jag har funderat lite på mitt namn den senaste tiden. Daniel baklänges blir Leinad. Jag gillar det. Tänker att när jag blir äldre ska jag byta till Leinad. Farbror Leinad.

Jag kommer vara den ensliga gubben på torpet. Jag kommer ha en välskött trädgård med enbärsbuskar och ett jordgubbsland täckt av nät. Jag kommer vara en mycket snäll farbror men barn kommer vara rädda för mig. Deras föräldrar kommer varna dom i tidig ålder att uppe på torpet där farbror Leinad bor, där får ni inte vara. "Han är en sur gubbe och det sägs att han har varit med i ett och ett annat krig. Han är farlig och tvär!"

Barn kommer bli nyfikna. Dom kommer smyga på mig men jag tänker inte låta mig luras. Jag tänker sitta och vaka i fönstret om kvällarna. Närmar dom sig huset kommer jag skrika åt dom. "DETTA ÄR PRIVAT MARK, FÖRSVINN HÄRIFRÅN! FÖRSVINN!".

Inte för att jag kommer ha något emot barn. Bara det att farbror Leinad ej vill bli störd.

På söndagar kommer jag gå till kyrkan. Jag kommer sitta längst bak och betrakta min omgivning. Prästen känner mig och nickar välkomnande åt mig innan han sänker armarna och ger församlingen tillåtelse att sätta sig ned.
När predikan är över cyklar jag hemåt. Tänder en cigarr och sätter mig vid fönstret och vakar över min mark. Min privata mark som kommer vara så fin.

Okej, nu får det vara nog. Abstinensen ångar för fullt och nu tänker jag banne mig börja blogga igen. Yes! Mycket har hänt sedan sist. Jag har lämnat småland och bor numera i våran vackra huvudstad Stockholm. Ni kanske inte tror det men skillnanden mellan Stockaryd och Stockholm är enorm. Jag lovar er, det är sanning mina vänner. Här finns det bilar, lastbilar, bussar och framförallt, människor! Kan ni tänka er? Människor! Dom finns överallt men dom kommunicerar inte med varandra på samma sätt som hemma. Här går man inte in på ICA och hälsar på alla man ser. Man säger tydligen inte förlåt eller åtminstånde ursäkta om man råkar stöta emot någon på ett sådär obehagligt sätt. Nej, här är man den individ man är. Alla har sina uppdrag och mål, allt som kommer i vägen skall förintas. Ja, så är det. Man lär sig hantera det och man lär sig framförallt att inte bli likadan. Som den dräng jag är säger jag ursäkta, dock hälsar jag inte på främlingar. Min mor sa till mig i tidig ålder att det gör man inte och då gör jag inte det.

Sådär, första inlägget på ett halv år avklarat. Gött!