Faktum.
Vad hände med världen? När blev det vardag att vara rädd för döden? Vad hände med tryggheten? Man kan inte flyga eller ens åka tunnelbana utan att tänka tanken att något kanske kan hända.
Ser på nyheterna om terrordådet i Ryssland. Människor är på väg till sina terminaler. En mor ska flyga hem till sin familj. Hon är glad, lycklig och förväntansfull. Plöstligt finns hon inte mer. En sjuk människa utan dess like bestämmer sig för att spränga sig själv och samtidigt utplåna andras liv. Det enda som kvarstår är ett mörkt moln av katastrof och förödelse. Jag blir alldeles kall och mörk inombords när jag tänker på detta.
Dagen efter dådet i Stockholm vaknar Sverige upp i chock. Det har plötsligt hänt oss. Jag åkte tunnelbana dagen efter med dödsångest. Tänker att någon när som helst kan ställa sig upp och smälla av en bomb. Jag har aldrig sett sådana kalla och ängsliga blickar som jag gjorde när jag satt i den vagnen den morgonen. Människor tittade ut genom fönstret mot tomma intet, rädda och frågandes.
Man kan inte undgå att tänka på döden dessa tider. Det är omöjligt. Man läser om det varje dag. Folk blir inmatade med död men vågar inte tala om det. Faktum är, och detta är jag säker på, det kommer bli värre. Sverige är med i ett krig. Vi ska alltid vara så neutrala utåt men faktum är att vi förlorar soldater i sjuktlossningar. Vi skjuter mot människor och vi är i ett land som inte vill ha oss där. Jag kan inte säga att jag är emot våran vistelse där nere, jag tror vi behövs på något sätt. Vi ger trygghet åt folket som är lika rädda som oss. Dock är det tragiskt att Sverige inte tar mer ställning. Vi går dit USA pekar. Vi är hundar som tar smällen när husse gör fel. Men framförallt, enligt poliker är vi inte med i ett krig. Nej, vi är endast där som en hjälpande hand. Vi dör i strid och sjukter människor. "I hjälpande hand."
Glädjen i vårt samhälle försvann för länge sen. Det finns alldeles för många sjuka människor i denna värld och det är äckligt hur moral och etik försvinner.
Ser på nyheterna om terrordådet i Ryssland. Människor är på väg till sina terminaler. En mor ska flyga hem till sin familj. Hon är glad, lycklig och förväntansfull. Plöstligt finns hon inte mer. En sjuk människa utan dess like bestämmer sig för att spränga sig själv och samtidigt utplåna andras liv. Det enda som kvarstår är ett mörkt moln av katastrof och förödelse. Jag blir alldeles kall och mörk inombords när jag tänker på detta.
Dagen efter dådet i Stockholm vaknar Sverige upp i chock. Det har plötsligt hänt oss. Jag åkte tunnelbana dagen efter med dödsångest. Tänker att någon när som helst kan ställa sig upp och smälla av en bomb. Jag har aldrig sett sådana kalla och ängsliga blickar som jag gjorde när jag satt i den vagnen den morgonen. Människor tittade ut genom fönstret mot tomma intet, rädda och frågandes.
Man kan inte undgå att tänka på döden dessa tider. Det är omöjligt. Man läser om det varje dag. Folk blir inmatade med död men vågar inte tala om det. Faktum är, och detta är jag säker på, det kommer bli värre. Sverige är med i ett krig. Vi ska alltid vara så neutrala utåt men faktum är att vi förlorar soldater i sjuktlossningar. Vi skjuter mot människor och vi är i ett land som inte vill ha oss där. Jag kan inte säga att jag är emot våran vistelse där nere, jag tror vi behövs på något sätt. Vi ger trygghet åt folket som är lika rädda som oss. Dock är det tragiskt att Sverige inte tar mer ställning. Vi går dit USA pekar. Vi är hundar som tar smällen när husse gör fel. Men framförallt, enligt poliker är vi inte med i ett krig. Nej, vi är endast där som en hjälpande hand. Vi dör i strid och sjukter människor. "I hjälpande hand."
Glädjen i vårt samhälle försvann för länge sen. Det finns alldeles för många sjuka människor i denna värld och det är äckligt hur moral och etik försvinner.
Kommentarer
Trackback
