Oppidanen

Jag går ofta kvällspromenader. Har kommit fram till att det är skönare att vandra i kyla. Den sköna känslan att klä sig ordentligt och låta ansiktet ta den uppfriskande kylan, det är fint. Det är en viss charm med den stickande kylan på kinderna, inte sant? Man går i takt med musiken och man sjunker sakta men säkert in i sin egensinninga dvala. Man influeras och går bestämt framåt som att man vore på väg till något mycket viktigt. Blicken fästs långt bort och man går, går och går. Man har ett livsviktigt uppdrag och man är programmerad att slutföra det. Det gäller liv och död! Ingen kan ta det ifrån dig. Jag skulle inte ens stanna om självaste Adolf Hitler skulle uppstå framför mig, se på mig och fråga vart närmaste ICA låg. "Ledsen Adolf, hinner inte."

Det skulle dock vara ett störande moment och det skulle möjligen få mig ur balans. Tänker på den förundran som skulle uppstå bland människor i affären när Hitler kommer in. Folk skulle häpna och viska till varandra - "Hade ingen aning om att Hitler handlade på ICA.."