Oppidanen

Igår var jag på lägenhetsvisning i Solna. Jag ser alltid till att vara ute i god tid som den tidspessimist jag är. Igår var jag ute i alldeles för god tid, som så många gånger förr. Visningen skulle äga rum klockan 17:00 och jag anlände till Solna Centrum 16:10. "Jaha, och nu då?", tänkte jag när jag insåg mitt förödande misstag. Jag bestämde mig för att gå in på ett café och köpa mig en kopp kaffe för att fördriva tiden. Det är något speciellt med att sätta sig på ett café själv. Sorgligt på något vis, kan jag tycka. Folk satt och skrattade och pratade med sina vänner och där satt jag, enstöringen med sin lilla kaffekopp. Jag tog upp mobilen och mitt anteckningsblock då och då. Allt för att se upptagen ut. "Jag har gått hit själv för att sitta och jobba i lugn och ro".

Servitrisen kom fram två gånger till mig. Första gången ville hon upplysa mig om att det fanns nybakta kakor att köpa. Precis som att jag var efterbliven och inte FÖRSTOD att man KAN köpa kakor på ett café!

"Det är bra, tack", sa jag vänligt och hon svarade - "Är det säkert, det?"

Såg jag så ensam ut att en kaka kanske skulle "muntra upp mig"?

Andra gången kom hon fram och sa att det var gratis påfyllning av kaffe. Jag tackade och hon log åt mig på ett märkligt sätt.

Jag ska i fortsättningen undvika att sätta mig på ett café alldeles själv. Det var obehagligt och konstigt.