Oppidanen

Jag står i den långa kön till bankomaten. Jag är stressad men vill inte få utbrott. Inte här, inte nu. Gubben längst fram tar god tid på sig. Han för sakta in kortet i maskinen och häpnar därefter hur lätt det är nu för tiden. Teknikens utveckling som han varit med och betraktat i så många år. Han kommer till steget där han ska slå in sin pinkod. Dessa fyra siffror som han så noga måste dölja. Han tittar bak och säkerhetsställer att ingen ser. När han har scannat av sin area slår han in sin kod men trycker fel ett par gånger. Han kisar mot displayen och säger "det var då självaste.."
Han vänder sig om och ler mot sin ofrivilliga publik som stönar och pustar hej vilt. Han gör det med glimten i ögat som att ingen annan har något bättre för sig än att stå där och vänta. "Visst, jag är gammal men det är något fel på den här förbannade apparaten", muttrar han och vänder sig sedan om igen för att återigen försöka med denna fantastiska uppgift. Han lyckas tillslut slå rätt pinkod och en liten lättnad infinner sig hos människorna i kön. Pengarna kommer ut och han blir lyrisk. "Sådär ja, nu ska vi se", säger han och tar kvittot. Bra, nu kan han gå men han väljer att inte göra det. Mannen måste stå kvar och läsa vad som står på det där kvittot. Hur mycket pengar tog han ut egentligen och hur mycket pengar har han kvar?! Han måste få veta detta omedelbart! Att flytta sig 2 meter åt sidan och fortsätta analysera på ny position är inte relevant.

Bara en liten skitsak men ack så irriterande ändå.