Oppidanen

Jag vill vara ett barn igen. Det är jobbigt att vara vuxen och man undrar ibland vart tiden tog vägen. Tiden då man inte visste den verkliga innebörden av ordet problem. Det var tiden då man slog in skolböckerna i diverse fina skydd för att behandla dem med respekt.
Jag minns hur jag spelade in musik på kasettband genom radion. Jag förberedde allt i minsta detalj. Radion var alltid påslagen i mitt rum och varje gång det spelades en bra låt sprang jag fram till kasettspelaren och tryckte på REC. Belåtet lyssnade jag på låten och det var helt fantastiskt att ha vetskap om att kunna få lyssna på den om och om igen.
Man minns dem härliga sommarkvällarna. Hur man sprang barfota på det gröna gräset och hur noga det var att borsta av fötterna innan man gick in i hemmet. "Borsta av fötterna innan du går in, gräset dras med", ropade alltid mamma. Det hände att man struntade i det och då fick man stå för konsekvenserna. Dammsuga! Man tyckte självklart att det var jobbigt och ett katastrofalt straff.
Man minns dessa tider och man minns att ens största önskan var att få bli vuxen snabbt. "När jag blir stor kan du inte bestämma över mig längre."

Sant, men visst saknar man ibland att vara barn och slippa bestämma allt.