Oppidanen

Jag vaknar av solens hetta i mitt pojkrum på Sävsjövägen denna morgon. Det är lördag och jag löper amok ut till köket för att ta mig en smörgås som jag sedan tar med mig ner i källaren där jag klär på mig mina nya fristadskläder som jag fått i födelsedagspresent en månad tidigare. Jag hämtar ut min älskade cykel. En grön cresent med sju växlar, dock utan möjlighet till bakåtramp. Däremot hade jag en hastighetsmätare av högsta klass. Jag var en duktig och galen cyklist kan jag tala om. Borta vid dagiset på långgatan hade dom hastighetsbegränsning på cykelvägen. Detta var mycket festligt för mig då jag med min hastighetsmätare fick möjlighet att skåda med egna ögon vilken fartdåre jag var. Jag tog alltid sats borta vid macken och sedan full fart mot dagiset. Jag blåste förbi i otroliga 20 km/h och ropade sedan av stolthet - "Vad sa ni nu då? Kom och ta mig då om ni törs!"

Sedan uppför tallbacken och in bland småvägar i skogen mot Sävsjö. Här var det fint att cykla men uppförsbackarna var jobbiga. Halvvägs in på vägen kom man till en topp där man kunde se ut över den lilla byn Stockaryd. Där brukade jag stanna till för att se efter om jag kunde se mitt hus. Efter att ha bekräftat synligheten av huset och även vinkat av oklar anledning cyklade jag vidare. Tillslut kom man ut på den stora 90-vägen. Där gällde det att vara försiktig ca 600 meter innan den lilla vägen in mot Häggatorp började. Väl där kunde man andas ut igen. Succé!

Efter 3 kilometer på den lilla vägen kom jag fram till Häggatorp denna morgon. Farfar stod och väntade och vinkade glatt när han fick syn på mig. Jag ökade alltid farten när farfar tittade. Allt för att imponera. "Bra fart Daniel, bra fart", kunde han säga.

En heldag med farfar väntade. Det var en absolut höjdpunkt då han var min bästa vän. Denna morgon skulle vi klyva ved och sedan stapla veden fint i den så kallade flon. Farfar klyvde och jag floade. Det var en bra fördelning men ibland fick även jag testa på att klyva under hård bevakning. "Tryck inte trät mot klyven, det ska gå mjukt och fint. Låt maskinen göra jobbet", beordrade han strängt. Jag uppfattade processen och nickade stolt.
Vi tävlade ofta när vi staplade ved. Jag var snabb, det får jag lov att säga, men farfar, han var snabbare. Dock ville han gärna hävda att jag var bättre. Beröm och ironi. "Se så bra du floar. I den här farten blir vi ju klara innan elvakåffet", skämtade han.

Vi blev klara till middag vilket var helt godkänt och efter måltiden tog vi en promenad ut i den härliga skogen som han älskade så mycket. "Se så fint", kunde han säga och pekade sedan mot vitsipporna som växte där under en tall. Jag minns speciellt en konversation vi hade efter att ha gått ett par kilometer.

-Farfar? Hittar du verkligen i skogen?
-Nä, det kan jag inte påstå. Svarade han allvarligt.
-Hur ska vi komma hem då? Frågade jag då oroligt.
-Jadu pojk, vi får la helt enkelt sova under någon gran eller så.
-Jaha, okej. Det gör inget.
-Är det säkert det? Skulle du våga det? Frågade han.
-Såklart, när jag är med dig är jag aldrig rädd. Svarade jag.
-Det låter bra det. Svarade han med glimten i ögat.

Farfar hittade såklart i skogen. Han var skogens mästare.
Vi vandrade långt den dagen och när skymningen hade anlänt var vi nere vid sjön där Lasse hade en båt som man fick låna ibland. Han var snäll, Lasse.
Vi satte oss på klippan och såg hur solen sakta försvann bakom skogshorisonten. Det var väldigt vackert vill jag minnas. Trots skymning var det fortfarande varmt men den friska kylan från sjön blev allt mer påtaglig. Där satt vi och talade om livet och framtiden. En gädda hoppade upp i ett glädjerus från vassen och försvann sedan ner igen i den djupa och dunkla sjön. "Se på de där cirklarna som bildas efter plasket Daniel. Det är vackert". Jag nickade men uppfattade inte det vackra i det hela. Nu i efterhand förstår jag. Jag förstår hur mycket farfar tyckte om naturen och djuren. Hur han såg det fina i allt levande.
Så, där på klippan satt vi. En ung grabb och en vis man.

Den där klippan utgör idag så många minnen av en annan klippa. En klippa som är älskad och saknad.