Oppidanen

Se vad jag hittade i en gammal skolkatalog! Det är jag och min gamla klasskamrat Steven. Bilden är tagen under en kemi-lektion och ja, det måste väl vara en sådär 20 år sen kanske. Som ni ser är jag inte särskilt glad på den här bilden. Det finns en tragisk historia bakom det hela.
Några minuter innan bilden togs hade jag och Steven ett gräl. Det var ett ganska barnsligt gräl kan man tycka såhär i efterhand men just då var jag väldigt upprörd.
Steven visste nämligen om att det skulle komma in en fotograf under denna lektionen. Precis innan fotografen kommer in i klassrummet ger Steven mig den där skålen med vätskan i. "Jag tror att det är din tur att labba lite nu", sa han till mig. Jag hade inte varit särskilt delaktig så självklart kunde jag göra det. Han räckte fram skålen och jag tog emot den. Sedan sa han: "Haha, bra där. Nu böjer jag mig ner lite belåtet såhär för snart kommer det in en fotograf och han vill säkerligen att någon av oss ska se aktiva ut". "Jaha, okej. Men det där ser väl inte särskilt aktivt ut när du hänger sådär", sa jag då lite undrande. "Jo, såhär ligger det till. När han tar bilden häller du i vätskan och jag hänger här lite avslappnat precis som att du vore min slav". "Vadå din slav", frågade jag upprört. Precis då kommer fotografen in i klassrummet. "Jaha, se där! Perfekt! Aktivt och bra Daniel, nu tar jag en bild!" Sekunden innan bilden tas viskar Steven: "You´re my bitch now".

När bilden hade tagits var jag fullständigt vansinnig. Jag kastade skålen med vätskan i ansiktet på Steven och skrek "MIG ÄGER INGEN!!" Sedan sprang jag ut ur klassrummet med gråten i halsen. Jag såg aldrig Steven igen. Det visade sig att vätskan jag impulsivt kastat i hans ansikte var en farlig syra. Jag hamnade på behandlinghem och här sitter jag idag, 20 år senare, i min cell och skriver denna text.

Jag saknar Harvard Business School och undrar hur Steven har det idag.